I boken “Kaputt” skildrar den italienske krigskorrespondenten och surrealistiske författaren Curzio Malaparte fortsättningskriget mellan Finland och Sovjetunionen.
Under den stränga vintern beger han sig i december 1941 mot fronten där han beskriver en märklig syn. Vid Ladogas strand i Karelen hade finska trupper inringat ett sovjetiskt artilleriregemente med hästar. Finländarna satte eld på skogen. Vettskrämda kastade sig det sovjetiska artilleriets hästar, nära 1 000 till antalet, ut i eldhavet och bröt igenom belägringen från lågor och kulsprutor, ned i Ladoga. Mellan bråddjupet och muren av eld klängde sig hästarna fast vid varandra, skakande av köld och skräck och sträckte upp huvudet över vattnet. De som var närmast stranden ansattes av elden i ryggen, stegrade sig, trampade ned varandra och försökte bana sig väg med bett och sparkar.
Mitt i allt tumult lamslås de av kölden. Under natten kommer nordanvinden som sveper ned från havet i Murmansk som tjutande andeväsen, och marken ligger plötsligt död. Nämrare tusen fastfrusna hästar blir ett ismonument till krigets fasor.
Under den långa vintern brukade överste Merikallios soldater gå ner till sjön och sätta sig på hästarnas huvuden. De såg ut som trähästarna i en karusell.
André Prah har tolkat Malapartes berättelse och återskapat ishästarna – i trästycken, rötter, stammar och grenar.
Materialet har han hittat vid erosionsstränder utmed östersjökusten. Salt, vind och havsvågor har bearbetat träet, som gett vika för erosionen. Trä som frångar stämning och rörelser av sorg och skräck, men som också reflekterar ljus.
Efter krigets vansinne, skingras mörkret och fram träder morgonglipans ljus.
Det regnar i en grå, obruten rörelse; alldagligheten återvänder. I både solregn och skuggspel.
