Redan långt före kriget hade den polsk-judiske barnläkaren, författaren och pedagogen Janusz Korczak gjort sig ett namn som förespråkare för barns rättigheter. Egentligen hette han Henryk Goldszmit men uppträdde gärna under pseudonym – en annan var Gamle Doktorn.
Som praktiserande läkare gynnade han de små människorna och arbetade gärna i de proletära delarna av staden. Alla fick betala efter förmåga, och det hände att han gav behövande människor pengar till mediciner.
Janusz skrev barnböcker och föreläste om barnuppfostran och pedagogik på universitet och högskolor. Han grundade två barnhem i Warszawa. I november 1940 beordrade nazisterna att det judiska barnhemmet skulle flyttadas till ghettot.
Vänner föreslog att ordna falska identitetspapper åt honom, men Korczak vägrade att lämna sina barn i ghettot.
Hans dagbok från ghettotiden är berömd. Den sista anteckningen gjordes den 4 augusti 1942. Den 5 augusti omringades den mindre av ghettots delar av SS-förband och polis. Dagen för deporationen till utrotningslägret gick Korczak, tillsammans med ett tiotal anställda, i spetsen för omkring 200 barn i en marsch till Umschlagplatz. Barnen hade på sig sina bästa kläder och höll i varsitt litet knyte med matsäck och en leksak eller bok.
På perrongen erbjöd soldater den berömde Gamle Doktorn en sista chans att komma undan. ”Jag går dit barnen går” var hans sista ord innan de föstes ombord på tåget till Treblinka.
Janusz Korczaks tankar om barnuppfostran är aktuella än i dag. Hans nya pedagogiska metoder användes på de barnhem han grundade, vilka organiserades som självstyrande minisamhällen med egen rättsskipning och system för arbetsfördelning. Han betonade att uppfostran ska ta hänsyn till varje barns individualitet och att alla barn har rätt till respekt.
Janusz Korczaks tankar har haft inflytande på FN:s konvention om barns rättigheter. År 1948 tilldelades han postumt Riddarkorset av orden Polonia Restituta. Hans idéer som hans ståndaktighet fortsätter att inspirera idag.
